måndag 4 november 2013

Är kristna kristna?

Måndag morgon. Tormod Kleiven är ordförande i Normisjon, EFS närmsta norska systerrörelse. I det senaste numret av Agenda 3:16, organisationens ambitiösa månadsmagasin, blir Tormod intervjuad. Bland annat får han frågan vad han menar är den största utmaningen för kristna i Norge idag. Hans svar anknyter till mina funderingar om den inre sekularisering som vi alla hotas av, även om vi vill vara konservativa i vår teologi. Så här svarar Kleiven:

"Att de kristna är kristna. Jag är så trött på att höra att avkristningen i Norge beror på muslimer, arbetarpartiet och de som inte tror. Avkristningen sker därför att kristna inte är kristna. Att vara kristen handlar om att vara tillsammans med Jesus i vardagen. I alla aspekter av vårt liv. Både när vi är ensamma och när vi är tillsammans med andra. Jesus är engagerad i vår vardag"

Vi säger i EFS att vi vill hjälpa människor att leva nära Jesus i vardagen. Det var just det.

Jag tror vi behöver en ärlig diagnos av vårt eget tillstånd. Inte för att skapa skuld över att vi är så dåliga, vilket är lätt gjort. Men för att skapa en förnyad längtan, i mitt eget inre och gemenskapen med hustrun, med bönegruppen, med andra i min församling. En ny förväntan på att Jesus, som Tormod säger, är "engagerad i vår vardag". Att han är nära, vill ha min uppmärksamhet, vill ge mig förslag, ge mig vinkar, ge mig tankar. Att han vill leda i de små vardagshandlingarna som ger livet dess innehåll och mening. Inte i en krampaktig balansgång på slak lina av oro över att jag inte får göra fel. Men i en spännande dialog med Jesus om användandet av pauser som uppstår, samtal med människor jag stöter på, händelser som inträffar. Vilket de gör mest hela tiden...

Givetvis också ett samtal med Jesus om större saker, vägval, prioriteringar, värderingar. Just där är individulismen så lätt sekulariserande. Här skulle vi kunna få mycket fler viktiga och djupa samtal med vår livskamrat, med dem i hemgruppen, och kanske ibland med andra efter gudstjänsten.

Den största utmaningen: att de kristna är kristna. Kristen är jag. Men är jag kristen?

Nej, jag kastar inte sten i glashus. Jag är lika naken, minst, som någon annan. Men Jesus har kläder åt oss. Låt oss hjälpa varandra att ta på dem!  Allvaret och löftet i detta, predikotexten till denna blogg, finns i Uppenbarelseboken 3:14-22. Kom in till mig, Jesus!

1 kommentar:

  1. Tack för en viktig påminnelse! Jag tror att vi måste hålla ihop de båda perspektiven. Det finns olika nivåer som alla måste fungera för att kristenheten ska vara vital. Att vi som "lågkyrkliga" betonar det personliga tros- och andaktslivet är bra och riktigt (det gör i o f sej de romerska katolikerna också!). Men det innebär inte att det är mindre viktigt med en någorlunda bekännelsetrogen ärkebiskop eller att kyrkan styrs utan inblandning av politiska partier.

    Renodlar man den "kristliga" ödmjukheten kan man nämligen inte offentligt och på skarpen säga ifrån mot något förrän man uppnått det metodisterna kallar "Christian perfection" i sitt eget trosliv. Tesen blir att arbetet på sin frälsning - "med fruktan och bävan" dessutom - inte borde ge något utrymme för kritik av andra; felet med världen (och kyrkan) är, som Chesterton sa, jag själv.

    Det ligger mycket i det. Vi en bemärkelse bara börja med oss själva - eller be Gud börja väckelsen med mej. Så jag är enbart tacksam för påminnelsen i din bloggtext. Men den får inte bli en ursäkt, särskilt inte på ordförande- och föreståndarnivå, för att inte säga ifrån mot uppenbara missförhållanden (t.ex. det snart 20-åriga prästvigningsstoppet mot klassiskt högkyrkliga, mot vår systerrörelse ELM-BV och de laestadianska fridsförbunden) eller mot accelererande queerteologi parallellt med en demontering av Svenska Kyrkans Mission, ja, förnekelse av risken att gå förlorad och offentligt uttryckt tveksamhet inför frågan huruvida Jesus verkligen ger alla människor en sannare bild av Gud än Muhammed.

    SvaraRadera